Jag är ledsen att säga, kära läsare, att jag måste stänga Bond-bloggen. Det har blivit väldigt mycket nu på senaste tiden, och jag har helt enkelt varken tid eller ork att hålla igång bloggen. Tro mig när jag säger att ingen är mer ledsen än jag för detta.
Men är detta ändå inte ett väldigt bra tillfälle, nu när Casino Royale har kommit ut? Därför ägnar jag detta sista inlägg åt en recension.

Casino Royale

Jag gick in skeptisk, det vet ni nog alla. Jag hade höga förväntningar, ja, men med förakt, såsom bara ett sant Bondfan kan ha när hon går in till en ny Bondfilm, en Bondfilm som hon vet kommer bli en besvikelse.
Men jag gick ut lyrisk.
Ja, ni såg rätt, jag gick ut från biosalongen och kände mig såpass tillfreds med världen att jag inte ens kan förklara det. Såsom bara ett sant Bondfan kan ha när hon just gått ut från en ny Bondfilm, en Bondfilm som var ett sådant mästerverk att det sannerligen kan mäta sig med de äldre filmerna.

Jag vet inte ens var jag ska börja.
Men låt oss för skojs skull ta Daniel Craig, den stackars mannen som fick utstå hån och hat från Bondfansen (inklusive mig själv, vill jag tillägga) i flera månader. Ack, vad fel dom skulle visa sig ha.
Daniel Craig gjorde en insats som för mig har satt honom högst upp på listan, endast efter mästaren själv, Sean Connery. Jag blev så imponerad, så lycklig, så underbart euforisk när jag insåg att “Här… här har vi den nya Bond”.
Dessutom sades det ju att Bond nu skulle ha tappat hela sin kvickhet, charmighet, och allt som gör Agent 007 till James Bond. DET kan jag säga är en ren och skär lögn. Om något är det fler punchlines än tidigare. Punchlines som kan mäta sig med Sean Connerys, efter att ha skjutit en skurk med ett harpungevär, “I think he got the point”.
Mads Mikkelsen också! Det enda som störde mig var att man så tydligt hörde hans danska accent. Annars var han förvånansvärt bra!
Det för mig till en tanke som slog mig så hårt i biosalongen att jag nästan ramlade ur biosätet;
Dom har gjort filmen så OTROLIGT lik Ian Flemings böcker!
Dom flesta vet ju att böckerna var väldigt rasistiska. Det står ofta ‘neger’, tillexempel. Dessutom brukar många av skurkarna antydas vara homosexuella.
Första gången jag tänkte på likheten kom det i form av en flashback. Medan Craig slog ner två mörkhyade skurkar med knogjärn fladdrade ord förbi i hjärnan, igenkända från Live and Let Die; ‘Negern stod dubbelvikt med händerna mellan benen … Bond drämde till kraftigt med pistolen mot den ulliga nacken …‘.
Ja, likheten var slående många gånger. För att inte tala om alla blinkningar till de föregående filmerna! Det var så underbart att se.
(Nu menar jag ju alltså inte att det är underbart att Ian Flemings böcker är rasistiska, men jag tycker att det är otroligt hur dom har lyckats skapa en film så lik böckerna.)
Eva Green måste man ju ta upp också. Hon var slående vacker, och hennes insats kändes lite djupare än i dom andra filmerna, men det blir ju självklart om/när man vet vad det är som händer i filmen.
Hela filmen gav mig en underbar känsla av att det lika gärna hade kunnat vara på 60-talet; i själva verket så hade nästan alla scener kunnat vara på 60-talet. Det var inte alls så mycket teknik, och också det var väldigt nedtonat. Tillochmed ljussättningen kändes helt old time-Bond-aktig!
Jag vet inte riktigt mer vad jag ska säga, det känns som att jag är helt mållös samtidigt som tusen tankar virvlar i huvudet!

Och med det, mina damer och herrar, slutar Julias James Bond-blogg.